Rhinoplocephalus bicolor
Rhinoplocephalus bicolor Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Kräldjur Reptilia |
Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
Familj | Giftsnokar Elapidae |
Underfamilj | Havsormar Hydrophiinae |
Släkte | Rhinoplocephalus |
Art | Rhinoplocephalus bicolor |
Vetenskapligt namn | |
§ Rhinoplocephalus bicolor | |
Auktor | Müller, 1885 |
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen |
Rhinoplocephalus bicolor[2] är en ormart som beskrevs av Müller 1885. Rhinoplocephalus bicolor ingår i släktet Rhinoplocephalus och familjen giftsnokar och underfamiljen havsormar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Denna orm förekommer i södra och sydvästra delen av delstaten Western Australia i Australien. Habitatet varierar mellan sanddyner, hed, buskskogar och öppna skogar. Individerna gömmer sig ofta i myrstackar. Födan utgörs av ödlor och groddjur. Honor lägger oftast tre ägg per tillfälle men fem ägg kan förekomma.[1] Arten har liksom andra giftsnokar ett giftigt bett.[4]
Beståndet hotas regionalt av landskapsförändringar. Hela populationen anses vara stabil. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]
Källor
- ^ [a b c] 2010 Rhinoplocephalus bicolor . Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 24 oktober 2012.
- ^ Müller,F. (1885) Vierter Nachtrag zum Katalog der herpetologischen Sammlung des Basler Museums., Verh. naturf. Ges. Basel 7: 668-717
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (16 september 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/rhinoplocephalus+bicolor/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b] Rhinoplocephalus bicolor i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|