Hispania

Spaniens historia
Denna artikel är en del av en serie
Förhistoria
Förhistoriska Iberia
Antik historia
Tidig historia
Keltiberer
Romerska Hispania
Medeltida Spanien
Svebiska riket
Visigotiska riket
Slaget vid Guadalete‎
Arabiska erövringen av Iberiska halvön
al-Andalus
Kungariket Asturien
Reconquistan
Kungariket Spanien
Imperiet
Kolonisering av Amerika
Expansionstiden
Upplysningstiden
Reaktion och revolution
Första spanska republiken
Bourbonska restaurationen
Andra spanska republiken
Under Franco
Spanska inbördeskriget
Francospanien
Moderna Spanien
Återgången till demokrati
Moderna Spanien
Katalansk kris (2017–18)

Hispania är det latinska namnet på Iberiska halvön^[1] , omfattande Spanien, Portugal, Gibraltar och Andorra. Termen användes också för de provinser som fanns på halvön. Landsnamnet Spanien (spanska: España) härstammar från latinets Hispania.

Termen Hispania

Termen Hispania är latin, medan termen Iberia är grekiska. Att säga på spanska iber eller hispanus är fel då det saknar historiskt sammanhang, det ger en åtskillnad i tid och miljö. I bevarade texter från romarna använder de alltid namnet Hispania som först används omkring 200 f.Kr. av poeten Quintus Ennius, medan de texter som har bevarats från grekerna alltid använder namnet Iberia.

Delar av andra puniska kriget mellan kartagerna och romarna ägde rum på halvön Iberien. De puniska krigen slutade med Roms triumf. Efter kriget behöll romarna intresset för Iberien. Men då de namngav området valde de det namn de som kartagerna hade använt Ispania. Romarna lade till ett H, liksom de också lade till ett H till Hiberia. Förutom de tillagda h:et använde de plural, Hispanias, i likhet med att de använde plural i Gallien.

Med tiden kommer detta ortnamn (toponym) att härledas till ordet Spanien, som kommer att beteckna halvöns geografiska enhet, plus de senare erövringarna av Balearerna och Kanarieöarna. Genom historien skapas ett nytt kungarike Portugal, och frånden tiden kommer termen Spanien inte att vara samma territorium som iberiska halvön.

Romerska provinser

Till en början under den romerska republiken delades halvön in i Hispania Citerior (Hitre Spanien) och Hispania Ulterior (Bortre Spanien) av romarna.^[1] Under principatet delades Ulterior i Hispania Baetica och Hispania Lusitania, medan Citerior fick namnet Hispania Tarraconensis. År 27 f.Kr delade Marcus Vipsanius Agrippa Hispania Ulterior i två: Hispania Baetica (nuvarande södra Spanien och Gibraltar) och Lusitania (större delen av dagens Portugal och mellersta västra Spanien).

I början av 200-talet e.Kr delades Hispania Citerior i två, men provinsen återförenades snart år 238 under namnet Hispania Tarraconensis. Under samma århundrade, under soldatkejsarna, delades den nordvästra delen av Tarraconensis upp som en egen liten provins: Hispania Nova.

Under Diocletianus tetrarki reformerades Romarrikets indelning i provinser grundligt år 293. Hispania delades då in i fem delar: Baetica, Gallaecia (nuvarande Galicien, León, Asturien och norra Portugal), Lusitania, Carthaginiensis (nu centrala och östra Spanien) och Tarraconensis (nordöstra Spanien och Andorra). Denna uppdelning bibehölls fram till det västromerska rikets kollaps år 476.

Historia

Den romerska erövringen

Efter att Karthago hade besegrats i det första puniska kriget (264–241 f.Kr.) tog romarna över Sicilien, Korsika och Sardinien. Sedan expanderade Kartago på den iberiska halvön, som Rom inte gjorde anspråk på. Från denna tid utvidgade Kartagos militära ledarna Hamilkar Barkas, Hasdrubal och Hannibal Hispania som en ny maktbas och koloni mellan 237 och 218 f.Kr. Genom expansionen i området hittade Karthago nya marknader och kunde stärka sin ekonomi.

Denna aktivitet gick inte obemärkt förbi i Rom och dess grekiska allierade Emporion och Massalia. Dessa förbundna slöt det så kallade Ebrofördraget 226 f.Kr. och enades man om Iberiska halvön som den östra gränsen för den kartagiska inflytelsesfären. År 219 f.Kr. erövrade Hannibal dock den grekiska staden Saguntum i Hispania, som var allierad med romarna. Som ett resultat av detta bröt det andra puniska kriget ut mellan Karthago och Rom som varade från 218 f.Kr. till 201 f.Kr.

Romarnas strategiska mål blev nu besittningen av Hispanias kuster för att beröva kartagerna reserver av manskap och material. Våren 218 f.Kr. marscherade Hannibal landvägen med omkring 100 000 soldater mot Gallien och Italien. Det som återstod i Hispania var en reserv på 22 000 fotsoldater, 3 500 ryttare och 52 krigsfartyg under befäl av hans bröder Mago och Hasdrubal Barkas. År 217 f.Kr. landsteg romarna under sin general och konsul Gnaeus Cornelius Scipio Calvus i Emporion med två legioner och 60 skepp för att skära av Hannibals försörjning. Hans brorson Publius Cornelius Scipio Africanus fördrev senare slutligen kartagerna från Hispania för gott år 206 f.Kr.

Den romerska republiken erövrade och ockuperade territorier på den iberiska halvön som tidigare var under kontroll av inhemska keltiska, iberiska, keltiberiska och akvitanska stammar och Kartago. De kartagiska områdena i södra och östra delen av halvön erövrades 206 f.Kr. under det andra puniska kriget. Den romerska kontrollen utvidgades sedan gradvis över större delen av halvön utan annekteringar. Erövringen slutfördes efter den romerska republikens slut (27 f.Kr.) av Augustus, den första romerska kejsaren, som annekterade hela halvön till det romerska riket 19 f.Kr.

Erövringen inleddes med det romerska förvärvet av de tidigare kartagiska territorierna i södra Hispania och längs östkusten 206 f.Kr som ett resultat av det andra puniska kriget (218–201 f.Kr.), varefter Kartagos styrkor lämnade halvön. Detta resulterade i en fortsatt romersk närvaro i södra och östra Hispania. År 197 f.Kr. upprättade romarna två romerska provinser. Dessa var Hispania Citerior längs större delen av östkusten (ett område som motsvarar dagens Valencia, Katalonien och en del av Aragonien) och Hispania Ulterior i söder, motsvarande dagens Andalusien. Provinserna från 197 f.Kr. styrdes av två pretorer. Den norra delen av halvön det vill säga området mellan Pyrenéerna och Galicien, förblev självständigt fram till Caesars tid.^[2]

Under de följande 170 åren utökade republiken sin kontroll över Hispania. Detta var en gradvis process av ekonomisk, diplomatisk och kulturell infiltration och kolonisering, med kampanjer av militär ockupation när det fanns inhemskt motstånd, och inte resultatet av en enda kontinuerlig erövringspolitik. Romarna förvandlade några infödda städer utanför sina två provinser till bistäder och etablerade utposter och romerska kolonier för att utöka sin kontroll. Guvernörer som sändes till Hispania tenderade att agera oberoende av senaten på grund av det stora avståndet till Rom. Under den senare delen av denna period försökte senaten utöva mer kontroll, men detta var för att försöka stävja missbruk och utpressning av tjänstemän på halvön. Erövringen var en process av assimilering av de lokala stammarna i den romerska kulturen och dess ekonomiska system och lagar.

De långa erövringen varade i nästan två århundraden; Under processen romaniserades området. I och med erövringen bröts den inhemska civilisationen sönder, och ersattes av den romerska grekisk-latinska kulturen. Under dessa två århundraden fanns det många militära konflikter. Först kom iberernas frihetskrig där de och andra folk gradvis besegrades av romarna och dominerades. Staden Numantia var ett motståndsfäste för keltiberna under detta krig. En central gestalt i motståndet från 149 f.Kr. var den lusitanske ledaren Viriathus som mördades av en romersk agent 139 f.Kr. Sertorius, praetor av Hispania Citerior, ledde ett upprorskrig under 70-talet f. Kr. mot Rom som inledningsvis nådde vissa framgångar. Inbördeskrig mellan Caesar och Pompejus ägde till stor del rum på Hispanias territorium. Senare kom Caesars och Augustus fälttåg för att kuva galicierna, asturerna och kantabrierna. De blev till slut Pax Augusta. Hispania delades in i tre provinser i slutet av det första århundradet f.Kr.

Romerska principatet. kejsartiden och senantiken

Styret förändrades efter republikens slut när kejsarnas styre i Rom etablerades. Efter den romerska segern i Kantabriska krigen på norra delen av halvön (det sista upproret mot romarna på Hispania) erövrade Augustus norra Hispania, annekterade hela halvön.

Den romerska provinsen Hispania Citerior utökades avsevärt och kom att omfatta den östra delen av centrala Hispania och norra Hispania. År 27 f.Kr. döpte Augustus om Hispania citerior till Hispania Tarraconensis eller Tarraconensis, och provinsen blev en kejserlig provins. Augustus genomförde en administrativ omorganisation 19 f.Kr. Då delades Hispania Ulterior i provinserna Lusitania och Baetica, varigenom han lade beslag på den förstnämnda till sig själv och lämnade den senare som en senatorsprovins. Provinsen Baetica utgjorde större delen av dagens Andalusien. Lusitania täckte dagens Portugal upp till floden Durius (Douro), den nuvarande autonoma regionen Extremadura och en liten del av provinsen Salamanca i dagens Spanien.

Under senantiken slogs halvön ihop med delar av Nordafrika under Diocletianus för att bilda stift XV (Dioecesis Hispaniae), där provinsen Tarraconensis delades upp i flera delar Baetica, Lusitania, Gallaecia, Tarraconensis inklusive Balearerna, Karthaginiensis, Mauretania Tingitana.

Två antika författare vars verk behandlar Hispania har varit av stor vikt för historiker under alla århundraden är geografen Strabon och universalhistorikern Pompeius Trogus. Båda ägnar kapitel i sina verk åt Hispania.

Trogus ger en beskrivning av områdets invånare. Folket i Hispania har förberett sina kroppar för uppoffringar (avhållsamhet) och trötthet (strapatser) och sina andar för döden. De tillämpar hård och sträng nykterhet i allt. Under århundraden av krig med Rom har de inte haft någon annan kapten än Viriathus, en man med sådan dygd och återhållsamhet att han, efter att ha besegrat de konsulära arméerna i 10 år, aldrig i sitt sätt att leva ville skilja sig från någon menig soldat.

Folkvandringstiden

På 400-talet e.Kr. övergick styret i Hispania från romarna till sveberna och visigoterna. Detta skedde inte genom en enda händelse utan skedde gradvis. År 409 skedde den första stora invasionen av sveber, alaner och vandaler. Romarna använde därefter visigoterna under Athaulf som federati omkring 415. Visigoterna bosatte sig, efter att ha besegrat vandaler och alaner på iberiska halvön, i Akvitanien i sydvästra Gallien år 418 och bildade ett kungarike runt Toulouse, det visigotiska riket. År 456 invaderade visigoterna Hispania för första gången på eget initiativ. De besegrade det svebiska riket.

Under de följande decennierna fortsatte visigoterna att utöka sitt inflytande i Spanien, men officiellt handlade de fortfarande med auctoritate Romana, på romarnas vägnar. År 460 satte kejsar Majorianus återigen sin fot på spansk mark i spetsen för en armé. Men år 469 gjorde visigoterna öppet uppror mot kejsar Anthemius, och år 472 plundrade de under Eurik Tarraconensis, den sista provinsen som fortfarande officiellt var under kejserlig kontroll. Eurik hade då gjort slut med fedrationen med Västrom. Från 490-talet och framåt flyttade allt flera visigoter och bosatte sig permanent i Spanien. Detta blev slutet på det västromerska styret i Hispania. Även om det romerska styret hade försvunnit långt tidigare.

År 551/52 skickade Bysans kejsare Justinianus patricius Liberius en expeditionskår till södra Spanien. Truppen drog nytta av inre gotiska strider och lyckades han erövra ett område som i stort sett motsvarade det gamla Baetica. Den organiserades av kejsaren som en ny provins i Spanien, trupperna där var underställda en magister militum spaniae. Huvudstad var Carthago Nova (Cartagena). När visigoterna lyckades erövra staden år 625 innebar det slutet för den romerska kejserliga närvaron på den på den iberiska halvön.

Befolkning, ekonomi och religion

När romarna nådde den iberiska halvön på 100-talet f.Kr. hade den iberiska ursprungsbefolkningen redan blandat sig med kelter i flera århundraden. Fenicier, kartager och greker hade koloniserat halvön längs Medelhavskusten sedan 700-talet f.Kr. De legioner som stationerades av romarna ökade den kulturella blandningen. Befolkningen fick så småningom tillskott av germanska stammar, nordafrikanska morer och judar.

Hispania exporterade trä, cinnober, guld, järn, tenn, bly, keramik, marmor, vin och olivolja. Guldgruvorna i Hispania var viktiga för Romariket. Den mest populära guden i den romerska provinsen Hispania var Isis, följt av Magna Mater, den stora modern. De kartagisk-feniciska gudarna Melkart (både en sol- och en havsgud) och Tanit-Caelestis, en modergudinna som möjligen förknippas med månen var också populära. Den romerska gudavärlden ersatte snabbt de ursprungliga gudarna genom identifiering: Melkart blev Herkules, som under lång tid av grekerna betraktades som en variant av deras Herkules. Baal-Hammon, den kartagiske huvudguden, spelade också en viktig roll, liksom de egyptiska gudarna Bes och Osiris. På 300-talet spreds dock kristendomen snabbt i provinserna.^[3]

Bildgalleri

• 
  Hispania 220–19 f.Kr.
• 
  Hispania 27 f.Kr.
• 
  Hispania 117-138 e.Kr.

Se även

• Spaniens historia
• Portugals historia

Referenser