Francesco Zabarella

Francesco Zabarella
Född	10 augusti 1360 Piove di Sacco, Italien
Död	26 september 1417[1] (57 år) Konstanz[2]
Begravd	Padua, Tomb of Cardinal Francesco Zabarella och Padua Cathedral
Utbildad vid	Universitetet i Bologna Universitetet i Florens
Sysselsättning	Jurist, katolsk präst
Befattning
Biskop av Florència (1410–1411)[3][4] Kardinal (1411–)[5]
Arbetsgivare	Universitetet i Padua (1390–1410)
Redigera Wikidata

Francesco Zabarella, född 1360 i Piove di Sacco, död 1417, var en italiensk prelat och skriftställare.

Zabarella var 1390-1410 juris professor i sin födelsestad. Därunder kom han att få stor kyrkohistorisk betydelse, då han och andra ansedda kanonister i Padua och Bologna anslöt sig till den medlande teori i fråga om kyrkans reformation, som utvecklats i Paris och som menade, att påven visserligen hade plenitudo potestatis, men att konsiliet dock i nödfall stode över påven.

Zabarella med flera uttalade sig för, att i tidens kyrkliga nöd kardinalerna måtte sammankalla ett konsilium. Så kom det första reformatoriska kyrkomötet i Pisa till stånd. När Padua 1410 kom under Venedig, flyttade Zabarella till Florens, valdes av denna stads invånare till ärkebiskop samt utnämndes 1411 av påven Johannes XXIII till kardinal och sändebud hos kejsar Sigismund.

Zabarella deltog i Konstanzkonsiliet, särskilt i processen mot Hus och arbetet för påveschismens hävande, och dog därunder av överansträngning. Bland hans arbeten kan nämnas Commentarii in Decretales et Clementinas (6 folioband), Acta in conciliis Pisano et Constantiensi, De felicitate och De schismate (3 band, länge placerad på index^{[särskiljning behövs]}).

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Zabarella, Francesco, 1904–1926.